#65 / Bara för att jag kan...

...så ska jag vara den där killen som klagar.
Det är så att jag aldrig blir sjuk. Eller väldigt sällan är nog mer riktigt. Kanske lite snuva någon gång vart annat år, feber ännu mer sällan. Så tror man att man kan gå genom livet och vara lite övermänniska men ack vad livet ska sätta dit en ibland.
efter en riktigt trevlig efter-skolan-sen-efter-middag-och-sol-öl igår åkte jag hem. Frisk var hälsotillståndet. Kommer hem, ger flickväns-malin jordgubbarna jag köpte utanför ICA, lite TV, lite bok, hemmabyxorna, av med keps och tröja. Jag njöt. Livet var gott. Skolan är i stort sett slut. Det är fint väder i stort sett varje dag. Det var pengar som flödade in på kontot igår. Men så vid nio tiden, då förändrades min status till antingen-har-någon-drogat-mig-eller-så-har-jag-feber-tillståndet. Så klart var det senare som var rätt. Folk drogar folk allt för sällan. Min logik, min induktiva sanning, var att lite sömn, mycket vatten och två panodil skulle vara kuren som kickar feber och hälsar tisdagen välkommen. Men ack nej. Stackars Sebastian.
Klockan ringde vid sex och jag brukar gå upp direkt, jag försover mig aldrig och jag ligger aldrig kvar och drar mig, snoozeknappen vet jag inte ens var den sitter. Men jag kommer inte upp. Klockan tickar. Det blir för sent för att hinna med bussen. Jag går upp lite senare. Febern slår mig i ansiktet. Jag måste konstatera att jag inte kommer ta mig till skolan idag. Bla bla bla. Ni förstår vart jag vill komma med det här. Jag vill ha era sympatier. Jag vill att någon ska skicka ett sms och säga att det går över. Är detta slutet?