#67 / Om att vara proaktiv

Dawit Isaak, den svenska journalisten som Eritrea slängde in i fängelsehålan på bröd och vatten, hans chanser att få andas frihet verkar bara bli mindre och mindre. Eritreas president säger i en tv-intervju att han inte bryr sig, att CIA ligger bakom den Europeiska intresset och att han inte kommer få en rättegång. Som sagt, chanserna blir mindre och mindre.

Det är otroligt principiellt viktigt att Dawit släpps, dels för att han är en Svensk meedborgare som kastats in bakom galler utan rättegång och på grund av anledningar som inte är helt rumsrena. Mest på grund av att han är en journalist som försökte rapportera om orättvisor och fick betala ett stort pris för detta, för att visa att vi värdesätter frihet och fri journalistik är det extra viktigt att kämpa för hans sak.
Tyvärr så har han fel hudfärg (ja, jag tror det spelar roll, mer om mina teorier om den inbyggda rasismen i vårt system någon annan gång) för att han ska få samma behandling av svenska folket och vår regering som hela Sveriges gullbjörn Annika Östberg fick.

Men så är där vissa personer som säger det vi andra tänker. Denna gången är det MUF-ordföranden Niklas Wykman som lägger korten på bordet och utan att skämmas för sin osvenskhet säger att man bör överväga att frita Dawit. Att gå in med väpnade styrkor och befria en av våra egna helt enkelt. Det strider mot allt vad svensk neutralitet (som mest är ett annat ord för att försöka vara kompis med alla) heter. Men han har rätt. Efter år av diplomati måste det vara alternativet. Det är INTE ett alternativ att glömma och förlåta, att vara det söta parten som säger "ähh, det gör inget, statsbesök?". Wykman har rätt, det handlar inte om att en person fängslats, det handlar om att Eritrea har kidnappat en svensk medborgare.
Hårt ska med hårt mötas.