Tjugoåttonde inlägget / Om att bli påkommen och kräva sympatier

Det är faktiskt ganska synd om mig. Eller det är synd om mig. Punkt. Jag är inte typen som klagar på ryggont eftersom jag i stort sett aldrig har ont i ryggen. Jag skulle nog gå så långt som att säga att jag har en ovanligt stark rygg även om det sticker i en värld av äldrevårdsarbetande damer och herrar som slet ut ryggen redan fem år efter de slutade gymnasiet.
Men idag, ajaj. Ni vet hur en rygg ser ut, om ni tänker er strax ovanför höger skinka (sittbulle om ni föredrar), sen 15 centimeter upp. Just där gör det ont, jag tror jag har sträckt mig. Men jag skyller på flickväns-Malin. det blir på något sätt alltid bäst så.
Med andra ord, idag kommer jag vara gnällig och behöva sympatier.

Tidningarna skriver om anonymiseringstjänster som förvandlar ditt internetanvändade till en värld utan oro. Som om det är en överraskning att folk i allmänhet och fildelare i synnerhet inte vill att pappa staten ska kolla vad man laddar ner och inte. Ungefär som varenda 15-årig kille som är expert på att rensa ut "känslig information" efter att han, på familjens dator, underhållit sin pubertet med lite "Russian lolitas", "Monster mädschen from Berlin" eller varför inte filmen på grannens dotter.
Det sitter i ryggraden att inte vilja bli påkommen. Vad man än gör.