Tjugoförsta inlägget / Den kollektiva paranoians gospel

Alla pratar om IPRED och Antipiratbyrån andas ut efter att ha fått en lag bakom sin häxjakt. Vad många missar är hur lätt det är att kringgå, att fortsätta tanka Beckfilmer och annat som borde förbjudas (Enyas skivor, Celine Dion, de flesta svenska "pop"-grupper osv osv osv). Lösningen är tre bokstäver, VPN, flashbackstrådar ger en bra bild av det.
Men det är ju inte det jag vill skriva om. Nej.
Vad jag vill har fram är att det med största sannolikhet inte är någon större fara att fortsätta som vanligt. Någonstans stod det att 600000 personer fildelar i Sverige, tror det är fler, vem orkar ta sjunde eller åttondel (eller vad det nu blir) av befolkningen och deras vanor till rätten?
Samma kollektiva panikångest som fick folk att inte äta chips för ett par år sedan, inte för att dom inte ville bli runda och fina, nej för att dom trodde man skulle få cancer om man åt några nävar när man satt och tittade på Så ska det låta (skäms!). Precis som med kyckling (och nu falukorv) idag, som allt annat Aftonbladet med vänner blåser upp till alldeles för stora proportioner.
Jag tror paniken skiljer folk från fän. En person som lugnt analyserar en situation inser ofta det absurda i kvällstidningsparanoian, en person som bara sväljer och sen snackar om det på jobbet i samma ordalag som om deras barn hade hotats till livet av militanta vad-som-helst tillhör den senare kategorien, fäna. Jag kan tyvärr inte känna någon empati, sympati eller förståelse för de senare personerna, det går inte.